Ikväll tog allt slut. Slut på hennes lidande, på hennes plågsamma sista andetag.
De sista dagarna har vart så fruktansvärda.
Jag är såå otroligt glad över att jag har vart där varje dag, å förhoppningsvis att hon har känt av att jag har vart där.
Ikväll när jag, pappa och mamma var där var det riktigt hemskt. Hennes andetag var inte hennes egna.. Det var som att en maskin andades åt henne, men det var inte det. Hon verkligen kämpade för varje andetag.
Så när pappa och jag åkte därifrån gick jag fram till henne, å sa bara "Hejdå Katarina" För jag ville verkligen inte att hon skulle behöva genomlida en dag till.. De andra dagarna har jag sagt, Hejdå Katarina, vi ses imorgon!
Bara en liten stund efter att vi åkte så dog hon..

Det är så orättvist. Så fruktansvärt overkligt.

Va rädd om varann.. man vet aldrig hur länge man har varandra..